Jan D. Oker-Blom

Kaupunginvaltuutettu RKP / Stadsfullmäktigeledamot SFP

Finanskrisen och Helsingfors

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer sägs det i ordspråket. På den kommunala sidan skulle jag hävda att det är nästan tvärtom, små kommuner har det ännu svårare än stora. Staten har i sin KSSR-strategi definierat ett invånarantal på 20 000 som kritisk mängd för en effektiv serviceproduktion. Det kanske inte är så enkelt, men klart är att vissa åtgärder är lättare för en stor kommun (förmånlig upplåning som exempel), samt att enskilda motgångar inte drabbar en stor lika hårt som en liten. Ett bra exempel att de industriorter där ett företag bestämmer att stänga den största fabriken (arbetsgivaren) i kommunen.

Ingen har undgått att drabbas av finanskrisen – åtminstone indirekt. I Helsingfors har effekterna i ordningsföljd varit följande; svårare finansiering, sämre företagsklimat, större arbetslöshet, ökade utgifter och mindre skatteintäkter. Resultatet blir en period med negativa årsbidrag fr.o.m. i år och en upplåning som accelererar och kommer att leda till ca 1,3 miljarder euro nya lån för Helsingfors.

Först drabbades finansmarknaden. På finansmarkanden är förtroende av central betydelse och då det uppdagades allvarliga problem hos vissa banker och andra aktörer var resultatet en finanskris som ledde till att företagens finansiering drabbades på ett brett plan. Då var krisen redan ett faktum. Efter några bankkonkurser och begränsningar i utbudet av pengar som i sin tur ledde till en avmattning av tillväxten hade effekterna redan spritt sig till hela samhället. Krisen var global, branschöverskridande och inte mer bara en finanskris utan en lågkonjuktur. Nu skulle arbetslösheten och konkurserna öka och därmed minska på intäkterna och öka på utgifterna i den offentliga ekonomin.

Kommunen drabbas oftast just i den ordningen att företagsresultaten försämras och efter cirka två år syns det i kraftigt minskade skatteintäkter. Mindre vinster ökar arbetslösheten då företagen försöker rätta sig efter omständigheterna och de följande åren präglas av mindre kommunalskatteintäkter (som är kommunens viktigaste inkomstkälla) och större utmaningar på socialverket. Arbetslöshetsunderstöd, utkomststöd, skolnings- och sysselsättningsåtgärder samt sociala problem (ökat alkoholmissbruk m.m.). För att inte tala om att konsumtionen minskar och spiralen förstärks ytterligare.

Helsingfors stad drabbades redan ca 1 år efter de första tecknen på en finanskris av att omorganisering och lyft av lån försvårades avsevärt och marginalerna steg. En kommun var plötsligt inte en riskfri gäldenär. Därefter drabbades staden av en rejäl minskning i samfundsskatteintäkten och sedan av lägre löner, ökad arbetslöshet och ytterligare skattebortfall. Den kommunala ekonomin drabbas hårdast ett par år efter den djupaste nedgången i BNP och kommer antagligen att lida mest åren 2010 – 2012. Skulderna ökar redan, inbesparingslistorna är under arbete och skattehöjningar är att vänta. Den allmänna fastighetsskatten steg redan för år 2010.

Helsingfors har drabbats av finanskrisen liksom alla andra, hårdare än vissa företag och individer, men mindre än många små kommuner. Lånebördan ökar kraftigt, de facto nästan fyrdubblas på några få år till närmare 4 000 € per invånare innan detta är över. Det blir en lång och hård process att skära ned kostnaderna (och därmed servicen) för att återställa balansen. Att uppnå balans försvåras ytterligare av att pensionärernas andel av befolkningen växer, vilket påverkar sysselsättningsgraden negativt samtidigt som kostnaderna ökar.

Vår smala lycka är att staden står på många ben. Helsingfors äger en stor del av kommunens mark, är största hyresvärd, har en egen energiproduktion (större än sin konsumtion) och såväl företag som ett växande antal invånare att beskatta. Helsingfors drogs in i detta med stark kassa och staden kommer att gå stärkt ur krisen. Mycket möjligt är också att krisen bidrar till ett intensivare samarbete med grannarna och rentav kommunsammanslagningar. Min gissning är att Vanda och Helsingfors är ett innan vi återhämtat oss ur krisen – men kanske inte på grund av den. I det skedet skall vi vara noga med att samordna servicen på bästa möjliga sätt och speciellt beakta särgrupper som t.ex. svenskspråkiga. Det skall ordnas med effektiveringar utan tilläggsutgifter.

Jan D. Oker-Blom

Skribenten är finansieringschef på Aktia och stadsstyrelseledamot i Helsingfors samt ständig medlem i Handelsgillet.