Jan D. Oker-Blom

Kaupunginvaltuutettu RKP / Stadsfullmäktigeledamot SFP

Skenåtgärder istället för lösningar

Typiskt för den finländska politiken är att först låta en otillräcklig lag, begränsning eller regel vara gällande tills något går fel och därefter snabbt reagera genom att göra ändringar som egentligen inte går åt själva problemet. Det verkar vara viktigare att ge sken av att någonting görs än att faktiskt ta itu med det egentliga problemet. Låt oss ta några exempel från såväl den nationella som lokala politiken.

När valfinansieringsskandalen uppdagades på våren blev det plötsligt bråttom på justitieministeriet att uppdatera valfinansieringslagen, som redan då den stiftades konstaterades vara bristfällig. Skandalen kom sig av att en hel del riksdagsledamöter inte hade uppgett stöd på över 1.700 € eller att bidrag kanaliserats via en förening eller organisation och därmed hållit den egentliga bidragsgivaren hemlig. Lagen innehåller heller inga sanktioner för att bryta mot reglerna. Det logiska skulle då naturligtvis vara att införa sanktioner samt utöka kontrollen av större donationer samt eventuellt öppna upp indirekta understöd så att de ursprungliga bidragsgivarna alltid kommer fram. Men vad gjorde man istället? Justitieminister Brax sänkte gränsen för anonyma bidrag till 1.000 €. Men det var ju aldrig problemet! Fortfarande infördes inga sanktioner, men det var väldigt viktigt att denna lag snabbt skulle behandlas för att gälla redan i kommande kommunalval.

Ett annat exempel är naturligtvis den tragiska händelsen i Kauhajoki. Efter motsvarande händelse i Jokela blev inte nödvändiga åtgärder vidtagna, men nu har det blivit extra bråttom istället. Hittills har man diskuterat allt från jakt och totalförbjudning av handeldvapen till läkarnas roll och skolkuratorernas antal. Sannolikt kommer man snabbt att införa begränsningar som inte har med saken att göra eller skulle ha förhindrat någonting. Som t.ex. att höja åldersgränsen för vapen till 20 år när mördaren i detta fall var 22 år gammal. Den bästa åtgärden är naturligtvis att arbeta för bättre mental hälsa bland ungdomar, eventuellt kombinerat med strängare regler för anskaffning av handeldvapen.

I kommunalpolitiken ser vi regelbundet motsvarande skenåtgärder. När en flicka dog efter att ha blivit påkörd av en bil som körde ca 80 km/h och mot rött ljus så krävde en samlingspartist genast att hastighetsbegränsningen på den gatan sänks från 50 till 40 km/h. Ett förslag som gick igenom. Nu skall alltså alla som försöker hålla sig till hastighetsbegränsningarna (och andra regler) köra saktare medan nästa olycka sannolikt igen sker för att någon struntar i reglerna. Den enda lösningen på detta och många motsvarande problem är förmodligen effektivare övervakning.

Som politiker har jag alltid varit liberal, motsatt mig förmyndarskap och lagt min förhoppning på varje individs ansvars- och gemenskapskänsla samt sunda förnuft. Är detta kanske för mycket begärt, är t.ex. helsingforsarna i behov av en allt större styrning? Jag hoppas och tror fortfarande att var och en vet bäst själv hur det egna livet skall levas och tycker att möjligast mycket skulle kunna omfattas av frihet. Att en missbrukar systemet eller bryter mot gemensamma regler skall inte leda till att alla får striktare regler. Frihet omfattar även möjligheten att välja. I min mening innebär det att vi hellre ger servicesedlar åt våra kommunivånare och låter dem köpa sin vård (eller sina tjänster) av vem de vill än tvingar dem att anlita kommunala strukturer. Det innebär också att vi hellre täcker en avsevärd del av kommunens utgifter med avgifter än tar allt genom skatter så att användaren antingen kan betala eller sköta saken på ett alternativt sätt. Frihet betyder ansvar, men förmyndarskap och tvångsstyrning betyder onödiga begränsningar och extra kostnader (då användingen ökar för att det inte kostar extra) för kollektivet.

Jan D. Oker-Blom
Fullmäktige- och stadsstyrelseledamot, sfp, Helsingfors