Det finns en hel del utbredda missuppfattningar, som t.ex. att ”högre skatter leder till bättre service” eller att ”starkare fackförbund skapar en bättre arbetsmarknad”. Högre skatter har en negativ effekt på den ekonomiska tillväxten, samtidigt som ständigt ökande resurser till den offentliga sektorn kan leda till ineffektivitet. Tröskeln för lönsamhet stiger inom den privata sektorn samtidigt som den sjunker inom den offentliga sektorn. Resultatet är att den offentliga sektorn växer allt snabbare medan den privata sektorn krymper allt snabbare. Samtidigt tänker man att det kan göras lukrativa privatiseringar. Att skyffla in mera pengar i den offentliga sektorn och se vad man får för pengarna är som att fängsla folk i förhållande till hur stora fängelserna är, d.v.s. det är att börja i fel ända. Det är skäl att efterlysa en diskussion om vad vi vill att den offentliga sektorn skall sköta och hur. Därefter kan man behandla kostnaderna för det hela.

Fackförbundens starka roll bär en stor del av skulden till det stora antalet arbetslösa som redan en längre tid har funnits i Finland, men fackförbunden behandlas som heliga kor. Ingen ifrågasätter överhuvudtaget någonting av trepartssamarbetet (som även företagarna borde få delta i om det en gång skall fortgå), ingen tycker att det är något konstigt i att arbetsgivare och arbetstagare inte sinsemellan kan komma överens om arbetsvillkoren och en allmän feluppfattning är att fackförbunden främst arbetar för de allra svagaste i samhället. Fackförbunden arbetar för sina medlemmar och är intresseorganisationer som vilka andra som helst. Företagens samhälleliga ansvar ligger naturligtvis i att skapa ett så stort mervärde (läs vinst) som möjligt, men jag frågar mig var fackförbundens samhälleliga ansvar ligger? Har inte fackförbundet några skyldigheter att se till hela samhället? Strejker som drabbar samhällets kärnfunktioner för att skapa bättre villkor för en liten grupp, stor arbetslöshet för att se till att de som har jobb har det tillräckligt bra, och stränga arbetsgivarförpliktelser som hindrar företag från att snabbt växa och vid behov krympa i enlighet med konjunkturerna, är kännetecken för fackförbundens verksamhet.

Det har i alla tider funnits en klar skillnad mellan borgerliga och socialistiska värderingar och det tycks finnas orsak att igen påminna om några fundamentala skillnader i dessa två tankesätt. Båda lägrens mål är givetvis ett så stort välstånd som möjligt, skillnaden ligger i sättet på vilket man tror att detta kan uppnås. En borgare ser till individen och sätter stor tillförsikt till företagsamhet och aktivitet. En socialist tror på det gemensamma som tyvärr dock sällan är så rättvist och jämlikt som man skulle kunna hoppas. En socialist tror att fördelningspolitiken löser alla problem, dessutom underförstått att det alltid finns lika mycket att dela på oberoende av hur mycket som blir kvar hos den som skapar mervärdet. Jag vet inte om det beror på ett alltmer hektiskt tempo eller på socialdemokraternas rädsla för att bekänna färg, men politiken handlar för mycket om konkreta småfrågor och för lite om ideologiska linjedragningar. Vår president, Tarja Halonen har inte gjort någon hemlighet av att hon tillhör det socialistiska lägret. Vid upprepade tillfällen har hon gjort sig själv till galjonsfigur för devisen ”vi kan inte sänka skatterna nu, eftersom det skulle undergräva möjligheterna att upprätthålla rådande välfärdsnivå”. Lägre skatter brukar fungera som en injektionsspruta och bidra till ett visst uppsving, vilket t.o.m. kan innebära ökade inkomster för stat och kommun, medan högre skatter har motsatt effekt.

Svenska folkpartiet bör räknas till de borgerliga partierna och skall inte godta att det endast finns ett socialistiskt alternativ till nästa finländska EU-kommissionär. Det är av central betydelse att de borgerliga partierna inte lägger sig ner och ger upp, när de högsta politiska befattningarna skall fyllas. Majoriteten av det finska folket bekänner en i grunden borgerlig världssyn och är förtjänta av alternativ! Svenska folkpartiet kan enligt min uppfattning inte heller enhälligt ställa sig bakom ett omval av president Tarja Halonen, hur populär hon än för tillfället må vara bland folket på gatan. Jag anser inte att hon har den livsfilosofi och samhällssyn som Sfp representerar och vill således att hon byts ut. Trots att hon inte direkt har misslyckats med att sköta sitt uppdrag. Nu gäller det att lyfta fram även borgerliga alternativ samt att föra en grundlig ideologisk diskussion om Finlands och Europas framtid.