Den 18 maj hade några pacifist-föreningar ordnat en säkerhetspolitisk paneldebatt i Porthania (Helsingfors universitet). Debatten var ett bra exempel på dylika tillställningar. Jag skall ge en kort beskrivning.

När klockan slog 17 och paneldebatten enligt tidtabellen skulle börja fanns det kanske ett dussin åhörare på plats. Dessutom fattades ännu två deltagare, Alpo Rusi och Matti Wuori. I akademiska kretsar brukar man ofta börja kvart över så det är förståeligt att åhörare droppade in an efter, men att Alpo Rusi som en av deltagarna kom tjugo över som en av deltagarna i panelen är ändå lite på gränsen. Matti Wuori kom klockan tjuofem före sex, trots att hans klocka går femton minuter i förväg, men han hade i varje fall förnuft att be om ursäkt för att han var försenad. När alla deltagare och uppemot 30 åhörare (vilket tyvärr inte är ovanligt lite i dylika sammanhang) hade bänkat sig kunde vi äntligen börja. Som vanligt inleddes debatten med att alla fick presentera sig i tur och ordning. I varje sällskap finns det alltid någon som håller föredrag istället för att presentera sig eller svara på frågor. Efter en dryg halvtimme, av vilken Rusi talade i åtminstone 15 minuter och Juha-Pekka Ripatti hade en transparang med sitt kandidatnummer som stöd till sin presentation, kunde vi äntligen börja tala om det vi egentligen skulle tala om. Bara lite mer än hälften av den reserverade tiden hade då gått åt.

Diskussionen kretsade kring NATO, ett eget försvar och vilka eventuella fördelar och nackdelar som EU kan medföra för Finland ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. De flesta paneldeltagare poängterade det egna försvaret och ställde sig mycket negativt till ett gemensamt försvar för EU. När vi blev tillfrågade om vems intressen vi som parlamentariker främst skulle driva; Finlands, EU-ländernas eller världens, så var jag däremot den enda som sade mig driva Finlands intressen i första hand. Jag skulle alltså i Europaparlamentet i första hand tänka på Finlands bästa och jag tror att det i många fall är det samma som EU:s och t.o.m. världens bästa. I Finlands specifika intresse ligger även ett gemensamt europeiskt försvar. Folke Sundman talade sig varm för Finland skall arbeta ”alla världens folk”, men kunde inte tänka sig att Finland skulle delta i något som helst militärt samarbete med andra länder – ens EU-länder. Matti Wuori krävde ett slut på EU:s militarisering och Folke Sundman menade att alla militära projekt bidrar till att göra världen instabilare. Samtidigt nämner t.o.m. Fredsförbundet i Finland det gamla ordspråket ”Om du vill ha fred skall du rusta för krig” i sin broschyr. Det är rakt ut sagt naivt att tro att vi inom EU kan ha fri rörlighet, en gemensam ekonomi och samarbete på alla andra områden utan att ha ett gemensamt försvar.

Jan D. Oker-Blom