Finland står inför större prövningar än kanske någonsin förut. Situationen i världen, det utvidgade EU och den åldrande befolkningen i Finland sätter en press på välfärdssamhället som vi hittills inte ens har kunnat föreställa oss. Dessvärre har socialdemokraterna och alltför många politiker i andra partier inte ännu heller insett vilka förändringar vi står inför.

Välfärdssamhället som vi idag upplever det i Finland kommer inte att överleva. Nu om någonsin bör vi föra en ideologisk politisk debatt om vilka delar av välfärdssamhället som skall prioriteras. Själv anser jag att framförallt socialsektorn bör genomgå en ordentlig och kritisk analys. Vilka understöd delas ut i dagens Finland och med vilka kriterier eller mot vilka eventuella motprestationer? Vi har inte råd att betrakta en enda stödform eller ett enda bidrag som någon ”helig ko”. En av de största kostnadsposterna är arbetslöshetsunderstödet och det är således motiverat att diskutera även det. Det skulle eventuellt vara ändamålsenligt att kräva en motprestation, t.ex. någon form av arbete för erhållandet av arbetslöshetsunderstöd. Jag tror inte att missbruket är stort, men det lilla missbruk som finns skulle relativt effektivt reduceras om arbetslöshetsunderstödet skulle förutsätta att mottagaren arbetar lite för staten. Dessutom visar undersökningar att sysslolösheten och känslan av att inte behövas är minst lika stora problem för arbetslösa som bristen på inkomster.

Om staten skulle få arbetsinsatser skulle det kanske finnas resurser att t.o.m. höja på arbetslöshetsunderstödet. En bra reform skulle således gallra bort en stor del av missbruket och samtidigt gynna dem som verkligen är i behov av arbetslöshetsunderstöd. Det viktigaste är dock att minska på arbetslösheten, bl.a. genom att skapa låglönearbeten och arbetsplatser i privata hushåll.

Jan D. Oker-Blom
EU-valskandidat
Sfp:s vice ordförande