Jan D. Oker-Blom

Dynamisk skattepolitik

President Ronald Reagan drev vid en kritisk tidpunkt år 1981 igenom en ordentlig inkomstskattesänkning som skulle leda till större intäkter tack vare den dynamiska effekten av att folk skulle arbeta så mycket mer eftersom nettointäkterna av deras arbete skulle stiga. Det var med god orsak som många, inklusive hans egen vicepresident, kallade det hela för ”voodoo economics”. Idag vet vi hur det gick, underskottet ökade dramatiskt på grund av minskade skatteintäkter vilket i sin tur krävde kraftiga nedskärningar i den samhälleliga servicen (vilket i sin tur ledde till lägre tillväxt o.s.v.). Elaka tungor hävdar att det de facto var Reagans plan. Nämligen att skapa en orsak för att kunna gå in för statliga nedskärningar, vilket är en gammal republikansk mantra som de med dålig framgång har drivit på i årtionden. Det kan finnas orsaker att minska på statsmaskineriet och avreglera men det finns likväl tider då motsatta åtgärder är en bättre väg. I vilket fall som helst gäller det att på ett så korrekt sätt som möjligt beakta vad de sannolika följderna blir – både på kort och på lång sikt.

Speciellt förmågan och viljan att se vad effekterna av beslut idag blir på lång sikt är ovanlig. Både politik och ekonomi handlar alltför ofta om att tillfredsställa allmänheten på kort sikt. Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz talar om risken med att förstärka både uppgångar och nedgångar genom att reagera för kraftigt t.ex. genom att avskeda stora mängder. Trots att det i första hand handlar om nationalekonomi vet även enskilda företag att det i det långa loppet gynnar dem bäst att ta väl hand om sin arbetskraft. Men när det plötsligt går sämre är det inte alltid möjligt att tänka eller agera hemskt långsiktigt. Här är en stat i en bättre position än ett enskilt företag förutsatt att statens politiker tänker längre än till nästa val. Om ett land strävar efter dynamiska effekter och stabilitet är det klokt att öka utgifterna då det går sämre (lågkonjuktur) och minska dem då det går bättre (högkonjuktur). Bland annat av den orsaken är det särskilt oroväckande att Finland inte har lyckats avkorta ännu mer på statsskulden under den period av god tillväxt som vi hade till år 2008. Vi har alltså inte lyckats skära ned på utgifterna då det har gått ekonomiskt bra och samtidigt har vi inte skapat oss det maximala rörelseutrymme vi skulle behöva för att kunna öka utgifterna nu då det går mot lågkonjuktur.

Att de skattesänkningar föregående två regeringar har gjort gentemot löntagare har haft en dynamisk effekt är klart och tydligt. De t.o.m. ökade statens totala skatteintäkter. Men sannolikt har den ökningen inte kommit sig av en starkare iver att arbeta mer utan av att högre nettoinkomster har lett till ökad konsumtion och därmed ökad efterfrågan. Mycket beror naturligtvis på andra faktorer, inklusive vilken allmänna beskattningsnivå ett land har, hur stor arbetslösheten är och var den största efterfrågan finns. Att tro att alla skattesänkningar alltid skulle ha samma dynamiska effekter är att missta sig. Vi vet t.ex. att direkta skattesänkningar är effektivare än indirekta samt att skattesänkningar som gagnar låg- och medelinkomsttagare har en större positiv effekt på konsumtionen än skattesänkningar som gynnar rika (eftersom de redan konsumerar s.g.s. allt de är intresserade av att konsumera). Men om vi inte inskränker oss till att tänka på de dynamiska effekterna utan beaktar alla nyttoeffekter så kan vi naturligtvis motivera många fler slag av skattesänkningar. Avskaffandet av förmögenhetsskatten var motiverat med tanke på det ideologiskt problematiska i att beskatta något som samma person redan blivit beskattad för tidigare. Det är dessutom bra för att hålla förmögenheter i Finland och inte upprätthålla en marknad för arrangemang som går ut på att minimera förmögenhetsskatten. Däremot var det knappast en skattepolitisk åtgärd som nämnvärt bidrog till dynamiken. Sänkning av arvsskatten kan ha vissa dynamiska effekter om vi antar att det stora medeltalet ärver ett rimligt belopp som de sedan väljer att i hög grad konsumera upp. Att helt avskaffa arvsskatten bidrar sannolikt inte mer till relevanta dynamiska effekter än en kraftig sänkning av skatten på små och rimligt stora arv. Det debatterade förslaget om att bevilja ett avdrag på 1.000 euro per person för dividender skulle vara bra med tanke på det finländska ägandet, d.v.s. om målet är att fler finländare skall äga börsaktier och fler finska börsbolag skall vara ägda av vanliga finländska medborgare, men medför knappast stora dynamiska effekter. Hur mycket mer kan man hävda att ett avdrag eller en skattesänkning skapar? Dividender tar nog alla emot även om de måste betala skatt. Överlag borde skattepolitiken hellre basera sig på lägre allmän nivå och färre avdrag än motsatsen. Detta både p.g.a. högre kostnader för den byråkrati som krävs för ett mer invecklat system och p.g.a. jämlikhet – alla har inte lika stora möjligheter och samma intresse att syssla med skatteplanering. Hushållsavdraget må dock utgöra ett undantag, eftersom man där har lyckats med att skapa en ny form av efterfrågan. Dels för att avdrag även kan göras på tjänster köpta till förmån för annan än skattebetalaren själv. Tyvärr går nuvarande regering i sin dumhet in för att minska på avdraget fr.o.m. 2012.

Förutsatt att staten fungerar effektivt och legitimt är det befogat att medborgare och andra juridiska personer blir beskattade för att täcka kostnaderna. I långa loppet varken mer eller mindre utan just så mycket som krävs för att upprätthålla den service majoriteten vill ha. De flesta finländare torde vara överens om att vi vill ha ett välfärdssamhälle, att skattepengar behövs för att upprätthålla dito och att skattesänkningar sällan betyder mer pengar i kassan utan i bästa fall kan kompenseras av dynamiska effekter. Regering och riksdag skall inte gå in för att sänka skatter bara för att det eventuellt finns utrymme om dessa inte samtidigt medför andra nyttiga effekter, utan ett fortsatt överskott kan hellre användas för att betala av på statsskulden. Både skattesänkningar och -höjningar i styrande syfte kan och bör däremot komma i fråga. Som exempel kan nämnas bilbeskattningen som i ännu högre grad borde gynna miljövänligare alternativ (t.ex. hybridbilar). I den mån det finns politisk vilja till skattesänkningar skall de med största möjliga dynamiska effekter väljas. Min förhoppning är regeringen kommer att se över beskattningen med siktet inställt på en bättre framtida konkurrenskraft för Finland. Småföretagens beskattning, beskattningen av vissa tjänster som gynnar företagsamheten ytterligare och alldeles speciellt indirekta skatter och avgifter som hänför sig till anställning av mer arbetskraft är högst på min lista.