Jan D. Oker-Blom

En turkisk busstur

Man kunde illustrera några skillnader mellan Turkiet och Finland med hjälp av en bussresa i respektive land. I Turkiet är bussarna gröna och i Finland är de blåa.

Den gröna bussen är proppfull som vanligt. Chauffören tutar i ett sträck. Folk gillar ljud, kanske även tutens ljud? Mängden människor är avsevärt större. Däremot finns det ingen överrepresentation av pensionärer, den gröna bussen verkar vara ett fortskaffningsmedel för alla grupper i samhället. De flesta i den gröna bussen verkar må ganska bra, men medelinkomsten är nog inte särskilt hög med tanke på passagerarnas slitna kläder. Husen som passerar bakom fönstret indikerar också att den gröna bussens rutt går genom mycket fattigare områden. Utsikten är vacker och skulle det inte vara trångt och hett kunde man sitta ner och njuta. Bussturen tar mycket länge eftersom det är långt mellan punkt A och punkt B. En annan orsak till att det tar länge är mängden trafik. Dessutom stannar bussen väldigt ofta. Den stannar nämligen och släpper av eller plockar upp människor var de än önskar göra det längs med rutten. Mycket logiskt egentligen, det är väl vad en buss skall göra? Ibland blir det dock ineffektivt. Lite tid tas igen genom att starta vidare medan dörrarna ännu sakta håller på att gå fast. Ingen överdrivet noggrann efterföljning av regler. Den gröna bussens chaufför är väldigt flexibel. Kanske han får resultatlön? Men det konstiga är att han ändå ger rabatt ibland. Om någon stackare inte har pengar kan han till och bjuda på en resa. Men passagerarna i den gröna bussen brukar alltid betala, utan att någon säger åt dem att göra det. Ett tecken på att människor som åker med den gröna bussen litar på varann är att man vanligen skickar fram pengarna till chauffören via sina medpassagerare. Biljettpriset i den gröna bussen varierar naturligtvis lite beroende på hur långt man har tänkt åka, men är alltid billigt.

I den blåa bussen måste alla ställa sig i kö och gå in framifrån. Den släpper inte av eller plockar upp människor var som helst utan endast på så kallade hållplatser. Det handlar naturligtvis om snabbhet, det tar mycket extra tid att stanna hela tiden. Men det verkar lite oflexibelt att vägra låta en passagerare stiga på om bussen hunnit starta från hållplatsen och stannat några meter längre fram vid ett trafikljus. Det handlar mycket om regler och säkerhet i den blåa bussen och chauffören vet alltid bäst eftersom han är en utbildad man. Resan brukar inte vara särskilt lång men ruttens dragning gör att det kan ta ganska länge i varje fall. Men det är positivt att man kan lita på att rutten alltid är densamma. Den blåa bussen verkar mer exklusiv och det är ganska dyrt att resa med den. Rabatt får man under inga omständigheter. Själva bussen är ny men den gnisslar ändå lite och verkar sakna en tut. Kanske ett produktionsfel? Det är dock lika så bra om alternativet är att den skulle användas i ett kör. Människor i den blåa bussen gillar inte ljud. Där skall man vara tyst. Om mobiltelefonen ringer är det naturligtvis viktigt och då är det en annan sak, men annars skall man hållas tyst. Kanske det är viktigt att lyssna på gnisslandet? Någon gång ser man pratande människor (som kanske borde ha tagit den gröna bussen) och andra tittar strängt på dem. Folk som reser med den blåa bussen verkar ha det bra ställt men är ibland på dåligt humör. Chauffören hälsar inte alltid på sina passagerare. Antagligen kräver arbetet all hans koncentration. Ibland talar han ändå i sin mobiltelefon, men det har säkert att göra med hur han skall köra så att alla passagerare kommer fram på bästa möjliga sätt.

Turkiet och Finland går framåt. Ibland är det lite mindre bekvämt, ibland känns det betydelselöst eller rentav tråkigt. Men då och då kan man riktigt se hur allt går framåt med fart. Då höjs även förväntningarna på målet med resan. Oberoende av startpunkt är jag övertygad om att båda är på väg mot det bättre. I Finland kan vi vara ganska nöjda med hur vi har det utan att visa det. I Turkiet är det ännu mycket som inte fungerar, men en spirande optimism indikerar att utvecklingen är på väg i rätt riktning. Våra vägar knyts genom att många turkar tror att ett medlemskap i EU skulle göra deras lycka. Kan vi och vill vi bidra till det? En finländare är EU:s utvidgningskommissionär och Finland är dessutom ordförandeland i EU ända till årsskiftet. Att föreställa sig att någonting sker innan årsskiftet är naivt. Får se vad som sker innan Olli Rehns mandat tar slut i EU-kommissionen.